Eda kommun består efter kommunsammanslagningen i början av 1970-talet av de fyra gamla socknarna Eda, Köla, Järnskog och Skillingmark. Dessa fanns som ganska väl fungerande administrativa enheter redan mot slutet av medeltiden, och deras historia har alltid på olika sätt präglats av läget vid gränsen mot Norge.
Upprepade gränsfejder, oftast resultatet av Sveriges och Danmark-Norges konkurrens om den politiska makten i Norden, drabbade från tid till annan människorna här. De kulminerade under 1600-talet och ledde till att flera fasta skansar då anlades. Detta skedde främst i Eda socken, där en tidigt etablerad samfärdsled förband de båda rikena och ofta kom till användning vid fientliga anfall. Eda skans som i rekonstruerat skick ligger nära riksväg 61 mellan Charlottenberg och Åmotfors, är ett exempel på en sådan befästning.
Men närheten till Norge var också positiv i fredliga avseenden. Handeln var tidigt utvecklad. Svensk myrmalm byttes mot norrmännens salt som dessa p.g.a. bättre handelsutbyte över haven hade tillgång till, och senare blev t.ex. de norska fjordhästarna eftertraktade av svenskarna. Under större delen av unionstiden, 1814 – 1905, gällde fördelaktiga tullregler, och handelsutbytet mellan Sverige och Norge var mycket livligt.
Religiösa och kulturella impulser och innovationer kom också ofta från norskt område. Detta ledde till att gränssocknarna tidigt kristnades, och senast under 1200-talet, ja, kanske ännu tidigare, anses kyrkor ha funnits i Eda och Köla och ett hundratal år senare i Järnskog och Skillingmark. I kyrkligt avseende utgjorde – och utgör delvis fortfarande – de fyra socknarna en enhet, Eda-Köla pastorat, och de ursprungliga små träkyrkorna är sedan länge ersatta med stabila stenkyrkor.
Från slutet av 1000-talet och fram till reformationen 400 år senare mottogs säkert också kulturell påverkan söderifrån, då skaror av pilgrimer vandrade genom främst Järnskog och Skillingmark på sin väg till den helige Olofs grav i Nidaros (Trondheim).
Gränsen mellan norskt och svenskt område var länge oklar, men var vid slutet av medeltiden fixerad i ungefär den sträckning den har idag. Dock gjordes vid mitten av 1700-talet en sista gränsrevision.
Från mitten av 1700-talet utvecklades en betydelsefull bruksrörelse i dessa socknar. Vattenkraften och den rika skogstillgången bildade underlag för järnmanufakturtillverkning.
Det första bruket anlades i Köla 1744. Det fick namnet Adolfsfors som en artighet mot Sveriges nyvalde tronföljare Adolf Fredrik. Knappt tio år senare byggdes verksamheten ut och Adolfsfors nedre bruk anlades ca en halvmil söderut i hemmanet Nore i Eda socken. Det kom med tiden att kallas Noreborg.
I slutet av 1790-talet startades bruk i Häljeboda (Eda socken) och i Skillingmark. Det med tiden största bruket och det som levde kvar längst, anlades i Charlottenberg 1827. Sist - 1838 – fick också Järnskog ett bruk förlagt till Koppom.
Råvaran – järnet - fanns dock inte på närmare håll än i östra Värmland. Det fraktades i möjligaste mån sjövägen, och omlastning till hästforor skedde bl.a. i Sulvik och Ränkesed. Mot slutet av 1800-talet ledde vikande konjunkturer till omläggning av driften till massatillverkning, alternativt till nedläggning. Dock fanns från början av 1830-talet och ca 120 år framåt en livskraftig industri av annat slag i området, nämligen Eda glasbruk.
Från 1880 och 40 år framåt erbjöd också Tiedemanns tobaksfabrik i Charlottenberg arbete åt många som genom järnbruksnedläggelserna mist sin utkomst, liksom något senare Norma Projektilfabrik i Åmotfors. Men för många i alla de fyra socknarna ledde "bruksdöden" till emigration. Alla socknarna har höga siffror för utvandring till Amerika under 1800-talets två sista decennier och en bit in på 1900-talet.
Den tidiga industriella utvecklingen i bygden ledde till att arbetarrörelsen blev den folkrörelse som kom att dominera, även om nykterhetslogerna med tiden blev många liksom bönehusen. På de gamla bruken utvecklades också ett intensivt musikliv (blåsorkestrar, stråkensembler m.m.) vilket skapade en musiktradition som ännu är levande.
Kommunikationsleder har haft den allra största betydelse för Eda kommuns utveckling. Det gäller inte bara den gamla färdvägen mellan de nordiska rikena från medeltiden och flera århundraden framåt utan i ännu högre grad färdigställandet av nordvästra stambanan på 1870 talet. Stationssamhällena Charlottenberg och Åmotfors utvecklades snabbt till handelscentra, dit en hel del inflyttning skedde av människor med nya affärsideer och kapital. 1928 öppnades Dal - Västra Värmlands järnväg (Arvika — Bengtsfors), vilken fick en liknande betydelse för Koppoms utveckling. Den lades dock ner i mitten av 1980-talet. Då var redan sedan ett tjugotal år dess bibana Skillingsfors — Beted borta.
De fyra socknarnas historia finns väl dokumenterad. Information finns att hämta på biblioteken i Charlottenberg, Koppom och Åmotfors.