Nytt liv av Elsa Andersson, år 9 Gunnarsbyskolan
Motivering: För en välskriven novell med intressant handling. Berättelsen fångar läsaren genom att målande och detaljrikt skildra känslan av förväntan, hopp och rädsla, vilka på ett finurligt sätt flätas samman för att beskriva en av de viktigaste dagarna i en människas liv.
Nytt liv
Tunga steg till salen som ska välja hur livet ska fortsätta efter. Tänk om jag inte hade kommit till dig? Tänk om jag inte hade svarat dig? Tänk om jag aldrig hade skickat? Hade vi varit här då? Efter det du skrev till mig, hur kunde livet sett ut då? Vad hade jag gjort idag? Vid det här klockslaget, 11:45.
Jag känner hur det börjar bränna bakom ögonen, och hur ögonen fylls med tårar. Som när du vattnar och de råkar bli lite för mycket vatten än vad jorden hinner ta upp. Men konstigt nog kommer det inga tårar. Jag känner lukten av folks alla olika parfymer. Sen hur luften sluts runt mig och att allt blir kallt. Lika kallt som när din och min historia började.
Jag kollar ner mot marken, jag står och gnuggar fötterna mot varandra. Så som jag brukar göra när jag är stressad. Mina fötter försvinner nästan under klänningen. Jag kollar snabbt upp igen, framför mig står det olika personer. Som ser bekanta ut. Som när du vet vilken de är men du kan inte sätta namnen eller vart du har träffat dem. Framför dem så är dörrarna till salen, jag hör hur folk, harklar, snyftar men även hur folk skrattar och pratar. Tänk att man kan känna så mycket på samma gång. Hur ska jag känna? Ska jag också bete mig så? Nej, nej! Hur hade det sett ut?
Jag hoppas att det blir så. Jag fattade inte att denna dag skulle komma. Det som man gått och skämtat om. Men idag händer det. Idag gör jag det, en gång för alla. Även fast det känns, spännande, otäckt, men också pirrigt. Hjärtat slår snabbare och snabbare, känns som att jag sprungit ett maraton. Som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstkorgen. Bredvid mig står det en man i kostym, han kollar på mig med en snäll blick.
Du vet som när man ser lite fånig ut. De får mig att tänka på något annat iallafall, jag får ett leende på läpparna. Jag kollar ner i marken igen, sen slår dörrarna upp. Nu tar jag mitt största kliv i livet, nu gör jag det! Nu, här och nu! Men efter varje steg känns det lite lättare. De känns inte jobbigt utan mer åt det bra hållet även fast den klumpen jag hade i magen finns kvar lite. Jag ser alla bekanta människor, vissa står, vissa sitter. Mannen i kostym leder mig längst fram i salen. Jag vänder mig om till honom och viskar.
- Tack, pappa
Hans tårar rinner nästan över, även fast han försöker dölja det. Han pussar mig lätt i pannan och går sen och sätter sig. Jag lyfter blicken och där står du, min bästa vän, min kärlek, min soulmate. Du kollar på mig, jag kollar på dig och sen känner jag hur pirrig jag blir i magen. Som när du kollade på mig första gången när vi träffades. Ser hur dina ögon fylls med tårar, och att dina ögon blir alldeles blanka. Du blir som en hundvalp, jag känner doften av den maskulina parfymen. Du tar mina händer medan du säger att du älskar mig. Du böjer dig framåt och viskar mig i örat och säger.
- Om du vill det här är du ärlig mot dig och mig.
Jag tittar på dig och ger dig en ordentlig nick, i samma ögonblick frågar du om jag vill bli din. Medan du sätter på ringen på mitt finger, jag får ut en enda sak.
- Ja.