Fånga mig av Annie Portén, år 9 Gunnarsbyskolan
Motivering: Med ett språk som är både poetiskt och ärligt skildras en berättelse om förlust och tystnadens smärta. Genom starka bilder och en gripande kontrast mellan barndomens trygghet och tonårens mörker berör texten på djupet. Den fångar en.
Fånga mig.
-Pappa, fånga mig om du kan! skrek jag medan jag skrattandes hoppade från soffkanten in i min pappas trygga armar.
- Fånga mig!
Det var vår favoritlek, jag visste att pappa skulle fånga mig varje gång även fast mamma stod oroligt och kollade på. Men jag visste att pappa alltid skulle vara där
På den tiden var allt bra, jag var bara en liten 9-årig flicka utan bekymmer och levde i en trygg och hel familj. Men efter att mamma lämnade oss hastigt på en kall vinterdag utan avsked blev huset tystare. Pappa blev tystare. Inte vred, inte våldsam, bara frånvarande. Som om hans själ också rest men kroppen blev kvar. Han jobbade långa dagar i verkstaden. Kom hem, duschade kallt, åt i köket vid matbordet som fortfarande hade sina tre stolar kvar. Sen la han sig och sov med dörren låst. Och jag? Ja, jag utan vänner, knappt en familj och inne i en djup depression förskansade mig på mitt rum som man kunde förväxla med en soptipp. Jag blev bara ett dystert ljud ingen svarade eller lyssnade på. Jag förstod dock min pappa ibland, eller jag försökte iallafall. Inte många pappor kan fylla tomrummet där en mamma borde stå.
Jag var fjorton den vintern mamma lämnade oss. Den sortens fjorton som kändes som femtio, att bakom varje hörn var en räkning som behövde bli betald. En ålder där allt väger mer än det borde, där varje blick, varje kommentar, varje viskning blir ett bevis på att man inte räcker till. Man kändes som en felstavning i någons annan mening.
Skolkuratorn sa alltid att det var viktigt att prata. För de känslor som inte kommer ut klamrar sig fast som ogräs i en stenuppfart. Men det enda jag kunde tänka på när jag satt där inne med henne vara hur fult det trånga rummet var. De livlösa gråa väggarna, ett akvarium utan fiskar, de färgglada klistermärkena som ingen av de dystra barnen som satt här varje måndag, onsdag och torsdag ville ha.
“Du är inte ensam” sa de. Men varför kändes det som det? Varje kväll, varje natt.
Jag försökte skriva till mamma då och då. Skickade långa, plågade mejl som aldrig fick svar. Jag försökte att inbilla mig att de hamnade i något övernaturligt skräppostfilter där alla världens övergivna barns skickade och obesvarade mejl hamnade. Dit alla barns mejl om “varför?” hamnade.
Trädet bakom huset var min tillflykt. Det där gamla, höga ekträdet som farfar planterade när pappa var liten. Jag klättrade alltid dit med mina skrivblock som innehöll alla mina hemligheter och dolda känslor. Där uppe kunde man andas, se ut över världen utan att vara i den. Varje gång jag var där uppe lekte jag med tanken...Vad händer om jag släpper taget? Och så höll jag fast ännu en dag.
Pappa brukade stå och röka vid det lilla garaget ibland, några meter bort från trädet. Vi sa aldrig någonting till varandra. Ibland möttes våra blickar men vi sa aldrig det som behövde sägas. Bara en enkel fråga som, hur mår du? Eller, jag saknar dig. Men de orden blev stängda bakom läppar som vägrade öppna sig.
Det var kallt den kvällen. Frosten hade börjat bita i marken, löven fallit från träden och månen låg som ett smalt streck över det ruttna skjulet bredvid det dystra huset. Jag visste redan på morgonen att det var dags. Inte för att något särskilt hänt, men ibland räcker det med att inget ändras, att den tomma känslan och smärtan bara fortsätter. Jag skrev ett brev, flera sidor och la det i hans jackficka på den tunga jobbjackan. Mamma skrev jag inget till, efter all denna tid utan någon uppmärksamhet av henne, absolut inget alls, förtjänade hon inte mitt hejdå.
Sedan gick jag ut, klättrade upp i det höga ekträdet en sista gång. Pappa, som aldrig var uppe så här sent, hade just i natt gått upp och fyllt på sitt vattenglas. Han såg mig genom köksfönstret, med raska steg sprang han ut och ropade med en darrande röst.
- Vicki, kom ner! Snälla, kom ner!
Pappa älskade mig kanske fortfarande men glömde bara att visa det. Men nu var det för sent. Jag log. Ett mjukt, sorgset leende. Det kändes som jag äntligen förstått något. Sedan sa jag:
- Pappa, fånga mig om du kan...
Sedan släppte jag äntligen taget.