Effekter av försurning
Försurningen leder till att antalet växter- och djurarter minskar. Försurningskänsliga bottendjur såsom snäckor, iglar och dagsländelarver påverkas redan vid pH-värden strax under 6,0 medan exempelvis knottlarver och larver av bäcksländor är betydligt tåligare.
Fisk är särskilt känslig för oorganiskt aluminium som frigörs i samband med försurningen av mark och vatten. Aluminium fäster på gälarna så att deras funktion försämras. Höga halter och lång exponering leder till döden. De biologiska effekterna av försurningen beror inte bara på direkta gifteffekter till följd av en förändrad vattenkemi. Förändringarna i växt- och djursamhällen påverkar i sin tur konkurrens och tillgången på föda. Försurningen drabbar därför hela ekosystemets struktur och funktion.
Effekter av kalkning
Efter kalkning löses kalken upp genom samma slags vittringsprocesser som i kalkrika marker. Vattnet blir mindre surt och halterna av pH-beroende metaller såsom till exempel oorganiskt aluminium, sjunker. Kalkningen leder därmed till att vattnet avgiftas och försurningskänsliga organismer kan fortleva eller återkolonisera. Vissa arter med stor spridningsförmåga kan komma tillbaka snabbt, andra betydligt långsammare och vissa kan behöva återinföras.
Såväl lokalt som regionalt har kalkningen stor betydelse för bevarande av hotade arter. Det gäller exempelvis för flodpärlmussla och flodkräfta.
Bevarande av biologisk mångfald genom kalkning skapar dessutom förutsättningar för ett hållbart nyttjande i form av friluftsliv samt fritids- och yrkesfiske.
Kalkning ger även positiva effekter för arter som inte är direkt försurningskänsliga, exempelvis fåglar och utter som har försurningskänsliga arter som föda.